Dutch Baroque Era Painter, 1610-1685 Painter, draughtsman and etcher. According to Houbraken's rather unreliable biography, he was a pupil concurrently with Adriaen Brouwer of Frans Hals in Haarlem. Hals influenced him very little, whereas Brouwer, who was described as 'known far and wide' as early as 1627, had a decisive influence on the evolution of Adriaen van Ostade's always idiosyncratic portrayal of peasant life. The first documentary mention of Adriaen van Ostade as a painter is in 1632 (Schnackenburg, 1970). Most of his paintings are signed and dated, the earliest firmly dated example being the Peasants Playing Cards  Related Paintings of Adriaen van ostade :. | Cutting the Feather | Village Musicians | Bauerntanz in der Scheune | Family portrait. | Cutting the Feather |
Related Artists:
Hans Smidth
Hans Ludvig Smidth (2 October 1839, Nakskov - 5 May 1917, Frederiksberg) was a Danish painter. He is remembered above all for his paintings of Jutland and its local inhabitants. Smidth was the son of the city bailiff of Skive, Edvard Philip Smidth, and the brother of Verner Frederik Læssøe Smidth who founded the cement concern F. L. Smidth & Co. After graduating from school, he began to study medicine but gave it up in favour of art. In 1861, he entered the Danish Academy where he studied under Niels Simonsen. In 1866, he began to experience financial difficulties and left the Academy to continue his studies himself, painting scenes of Limfjord and the moors of Jutland. He first exhibited at Charlottenborg in 1867 with two landscape paintings and continued to exhibit there over the years. His works depicted country life in Jutland, most of them with an emphasis on animals and local figures. He had a talent for form and detail but his use of colour was rather dry, dimishing the appeal of his paintings to the general public. In 1870-71, he studied under Vilhelm Kyhn. As the years went by, Smidth's style developed considerably, earning him the Neuhausen Prize in 1877 for En fremmed spørger om Vej i Bondegaarden paa Heden which was not only technically impressive but showed a fineness of tone. His increasing acceptance as a master of painting in Jutland paved the way for his reputation at the national level. In fact Smidth had to wait until the year 1900 before he experienced full recognition. That year the Danish Art Society arranged a special exhibition of the artist's work although he was now 60. Unexpectedly 290 of the 300 works sketches and drawings exhibited were sold. In retrospect, his paintings are free of historical or mythical figures, they do not interpret scenes along the lines of the Skagen Painters. They simply depict the views of the people and the countryside as he saw them. His paintings show he had the same respect for the land as the peasants themselves.
Mose Bianchi
(Monza, 1840-1904) was an Italian painter. The family moved from Monza to Milan and Bianchi enrolled at the Brera Academy. Having interrupted his studies to serve in the second war of independence, he returned to attend the school of painting directed by Giuseppe Bertini. The award of a grant in 1867 enabled him to visit Venice and then Paris in 1869. He took part with some success at the Brera exhibitions and the Vienna Exhibition of 1873. It was in this period that he began to paint genre scenes in 18th-century settings and numerous portraits, soon becoming one of the artists most in demand with the Milanese middle classes. He returned to Venice in 1879 and visited Chioggia for the first time. Both places were to be featured also in later years in a series of intense views exhibited at exhibitions in Milan and Venice alongside genre scenes, views of Milan and landscapes of the countryside around Gignese.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.